| |||||
---|---|---|---|---|---|
Offisielt | Italia | ||||
|
|||||
Uttakingar | |||||
Deltaking | |||||
Debutår | 1956 | ||||
Deltakingar | 47 | ||||
Beste resultat | |||||
Finalen | 1 (1964, 1990 og 2021) | ||||
Verste resultat | |||||
Finalen | Sist (1966) | ||||
Poeng |
Italia debuterte i den aller fyrste utgåva av Eurovision Song Contest i 1956. I 2022 deltok Italia for 47. gong, om ein ikkje reknar med den avlyste 2020-utgåva. Italia er eitt av dei fem store landa – ei gruppe på fem land som er automatisk kvalifisert til finalen på grunn av sine store økonomiske bidrag til tevlinga. Italia har vunne Eurovision Song Contest tre gongar: 1964, 1990 og 2021. Italia har kome på sisteplass éin gong, i 1966.[1] Italia har halde seg borte frå Eurovision Song Contest i åra 1981–1982, 1986, 1994–1996 og 1998–2010, men etter returen i 2011 har Italia vore blant dei ti beste åtte gongar, seinast med sigeren i 2021.
Italias eigne songtevling, San Remo-festivalen frå 1951, er opphavet til Eurovision Song Contest, og ei rekkje av San Remo-vinnarane har representert Italia i Eurovision Song Contest.[2] Landet har levert fleire slagerar og hitar til Eurovision Song Contest, der tredjeplassen til Domenico Modugno «Nel blu dipinto di blu» frå 1958 er den mest kjende. Under namnet «Volare» vart songen ein stor internasjonal slager og nådde førsteplassen på den amerikanske Billboard-lista. Vinnaren frå 1964, Gigliola Cinquetti og «Non ho l'età», vart også ein slager over heile Europa, det same gjorde låtar som «Piove» (1959), «Era» (1975), «Non so che darei» (1980) og «Gente di mare» (1987).
Fråværet 1990- og 2000-åra har ført til at Eurovision Song Contest er ei relativ ukjent tevling i Italia, særleg blant yngre italienarar.[3] Då Italia returnerte i 2021, var sjåartala låge, men mot slutten av 2010-åra auka antall sjåarar og marknadsandelen til rundt 20 prosent.[4][5][6] Den aukande interessa skuldast at kjende og populære artistar har representert Italia, og at kringkastaren Rai flytta finalen til sin flaggskipkanal, Rai 1.[7][8] Då Italia vann i 2021, vart finalen sett av rekordhøge 4,5 millionar sjåarar og ein marknadsdel på 25 prosent.[9]
Det er ålmennkringkastaren Rai som har ansvaret med å velje ut det italienske bidraget til Eurovision Song Contest. Italia var eitt av sju land som var med på å starte Eurovision Song Contest, og det var Rai si eiga musikktevling, San Remo-festivalen, som var inspirasjonen til Eurovision Song Contest.
Fram til 1981 var Italia ein trufast deltakar i Eurovision Song Contest, men utover 1980- og 1990-talet sto Rai over tevlinga ved ei rekkje høve. Etter 1997 forsvann Italia fra Eurovision Song Contest og kom ikkje tilbake igjen før i 2011, fjorten år seinare. Årsaka til dei mange fråværa har av Rai vorte forklart med dalande sjåartal og laber interesse blant italienske musikarar.[10][11]
I 2000 innførte Den europeiske kringkastingsunionen ei ordning som sikra at dei fire største økonomiske bidragsytarane fekk automatisk innpass i Eurovision-finalen. Gruppa vart kalla dei fire store og bestod av Tyskland, Storbritannia, Spania og Frankrike. Då Italia kom tilbake til Eurovision Song Contest i 2011, gjekk Italia inn blant dei fire store – som dimed vart utvida til dei fem store. Italia har dimed aldri delteke i ein semifinale i Eurovision Song Contest.[12] Italia har arrangert Eurovision Song Contest to gongar, i Napoli i 1965 og i Roma i 1991.
Italia har jamt over vore eit svært suksessrikt land i Eurovision Song Contest. Landet har tre sigrar, tre andreplassar og fem tredjeplassar. Italia har også levert fleire store slagerar til tevlinga, blant andre «Gente di mare» (1987), «Non ho l'età» (1964) og «Non so che darei» (1980). Den mest kjende er nok likevel tredjeplassen frp 1958, «Nel blu dipinto di blu» – betre kjend som «Volare». Under jubileumsprogrammet Congratulations: 50 Years of the Eurovision Song Contest, vart «Nel blu dipinto di blu» kåra til den nest største Eurovision-hiten gjennom tidene, berre slått av ABBA og songen «Waterloo» frå 1974.[13]
Etter returen i 2011 har Italia fortsett å gjere det bra i Eurovision Song Contest og har kome blant dei ti beste ni gongar sidan – inkludert éin siger, to andreplassar og ein tredjeplass. Suksessen skuldast blant anna at Italia har sendt store, nasjonale stjerner som Marco Mengoni, Francesco Gabbani, Mahmood og gruppene Il Volo og Måneskin.
År | Artist | Song | Språk | Finalen | |||
---|---|---|---|---|---|---|---|
Plass | Poeng | ||||||
1956 | Franca Raimondi | «Aprite le finestre» | Italiensk | Ukjent | Ukjent | ||
Tonina Torrielli | «Amami se vuoi» | ||||||
1957 | Nunzio Gallo | «Corde della mia chitarra» | Italiensk | 6 | 7 | ||
1958 | Domenico Modugno | «Nel blu dipinto di blu» | Italiensk | 3 | 13 | ||
1959 | Domenico Modugno | «Piove (Ciao, ciao bambina)» | Italiensk | 6 | 9 | ||
1960 | Renato Rascel | «Romantica» | Italiensk | 8 | 5 | ||
1961 | Betty Curtis | «Al di là» | Italiensk | 5 | 12 | ||
1962 | Claudio Villa | «Addio, addio» | Italiensk | 9 | 3 | ||
1963 | Emilio Pericoli | «Uno per tutte» | Italiensk | 3 | 37 | ||
1964 | Gigliola Cinquetti | «Non ho l'età» | Italiensk | 1 | 49 | ||
1965 | Bobby Solo | «Se piangi, se ridi» | Italiensk | 32 | 1 | ||
1966 | Domenico Modugno | «Dio, come ti amo» | Italiensk | 17 | 0 | ||
1967 | Claudio Villa | «Non andare più lontano» | Italiensk | 11 | 4 | ||
1968 | Sergio Endrigo | «Marianne» | Italiensk | 10 | 7 | ||
1969 | Iva Zanicchi | «Due grosse lacrime bianche» | Italiensk | 13 | 5 | ||
1970 | Gianni Morandi | «Occhi di ragazza» | Italiensk | 8 | 5 | ||
1971 | Massimo Ranieri | «L'amore è un attimo» | Fransk | 5 | 91 | ||
1972 | Nicola di Bari | «I giorni dell'arcobaleno» | Italiensk | 6 | 92 | ||
1973 | Massimo Ranieri | «Chi sarà con te» | Italiensk | 13 | 74 | ||
1974 | Gigliola Cinquetti | «Si» | Italiensk | 2 | 18 | ||
1975 | Wess og Dori Ghezzi | «Era» | Italiensk | 3 | 115 | ||
1976 | Al Bano og Romina Power | «We'll Live It All Again» | Engelsk og italiensk | 7 | 69 | ||
1977 | Mia Martini | «Liberta» | Italiensk | 13 | 33 | ||
1978 | Ricchi e Poveri | «Questa amore» | Italiensk | 12 | 53 | ||
1979 | Matia Bazar | «Raggio di luna» | Italiensk | 15 | 27 | ||
1980 | Alan Sorrenti | «Non so che darei» | Italiensk | 6 | 87 | ||
Deltok ikkje 1981–1982 | |||||||
1983 | Riccardo Fogli | «Per Lucia» | Italiensk | 11 | 41 | ||
1984 | Alice og Battiato | «I treni di Tozeur» | Italiensk | 5 | 70 | ||
1985 | Al Bano og Romina Power | «Magic Oh Magic» | Italiensk og engelsk | 7 | 78 | ||
1986 | Deltok ikkje | ||||||
1987 | Umberto Tozzi og Raf | «Gente di mare» | Italiensk | 3 | 103 | ||
1988 | Luca Barbarossa | «Vivo (Ti scrivo)» | Italiensk | 12 | 52 | ||
1989 | Anna Oxa og Fausto Leali | «Avrei voluto» | Italiensk | 9 | 56 | ||
1990 | Toto Cutugno | «Insieme: 1992» | Italiensk | 1 | 149 | ||
1991 | Peppino di Capri | «Comme è ddoce 'o mare» | Napolitansk-kalabresisk | 7 | 89 | ||
1992 | Mia Martini | «Rapsodia» | Italiensk | 4 | 111 | ||
1993 | Enrico Ruggeri | «Sole d'Europa» | Italiensk | 12 | 45 | ||
Deltok ikkje 1994–1996 | |||||||
1997 | Jalisse | «Fiumi di parole» | Italiensk | 4 | 114 | ||
Deltok ikkje 1998–2010 | |||||||
2011 | Raphael Gualazzi | «Madness of Love» | Italiensk og engelsk | 2 | 189 | ||
2012 | Nina Zili | «L'amore è femmina (Out of Love)» | Engelsk og italiensk | 9 | 101 | ||
2013 | Marco Mengoni | «L'essenziale» | Italiensk | 7 | 126 | ||
2014 | Emma Marrone | «La mia città» | Italiensk og engelsk | 21 | 33 | ||
2015 | Il Volo | «Grande amore» | Italiensk | 3 | 292 | ||
2016 | Francesca Michielin | «No Degree of Separation» | Italiensk og engelsk | 16 | 124 | ||
2017 | Francesco Gabbani | «Occidentali's Karma» | Italiensk | 6 | 334 | ||
2018 | Ermal Meta og Fabrizio Moro | «Non mi avete fatto niente» | Italiensk | 5 | 308 | ||
2019 | Mahmood | «Soldi» | Italiensk og arabisk | 2 | 472 | ||
2020 | Diodato | «Fai rumore» | Italiensk | Tevling avlyst | |||
2021 | Måneskin | «Zitti e buoni» | Italiensk | 1 | 524 | ||
2022 | Mahmood og Blanco | «Brividi» | Italiensk | 6 | 268 | ||
2023 | Marco Mengoni | «Due vite» | Italiensk | 4 | 350 |
|
|
År | Stad | Arena | Programleiarar |
---|---|---|---|
1965 | Napoli | Sala di Concerto della Rai | Renata Mauro |
1991 | Roma | Cinecittà | Gigliola Cinquetti og Toto Cutugno |
2022 | Torino | Pala Alpitour | Laura Pausini, Alessandro Cattelan og Mika |
Albania · Andorra · Armenia · Aserbajdsjan · Austerrike · Australia · Belarus · Belgia · Bosnia-Hercegovina · Bulgaria · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Georgia · Hellas · Irland · Island Israel · Italia · Kroatia · Kypros · Latvia · Litauen · Luxembourg · Malta · Marokko · Moldova · Monaco · Montenegro · Nederland · Nord-Makedonia · Noreg · Polen Portugal · Romania · Russland · San Marino · Serbia · Slovakia · Slovenia · Spania · Storbritannia · Sveits · Sverige · Tsjekkia · Tyrkia · Tyskland · Ukraina · Ungarn | |||||||
Tidlegare | |||||||
Andre |
|