Blind Willie Johnson | |||
| |||
Fødd | 22. januar 1897 | ||
---|---|---|---|
Fødestad | Brenham, Pendleton | ||
Død | 18. september 1945 (48 år) | ||
Dødsstad | Beaumont | ||
Alias | «Blind» Willie, «Blind» Texas Marlin, The Blind Pilgrim | ||
Opphav | USA | ||
Aktiv | 1927–1945 | ||
Sjanger | blues, gospel | ||
Instrument | gitar, slidegitar, vokal | ||
Plateselskap | Columbia Records | ||
Verka som | musikar, songar, gitarist, predikant | ||
Prisar | Grammy Hall of Fame Award |
Blind Willie Johnson (22. januar 1897–20. september 1945) var ein amerikansk bluessongar og gitarist frå Texas.[1] Han var kjend for ei sterk og energisk baytonrøyst og eit finurleg gitarakkompagnement som omfatta bruk av slide.[2]
Johnson skal ha blitt blinda som sjuåring, då stemora hans slengde lut i ansiktet under ein krangel med far hans.[3] Han blei gatemusikant, ein av få måter ein blind mann kunne forsørga seg sjølv. Johnson var sterkt religiøs. Musikken hans har sterke innslag av gospel og spirituals, og han blanda opptredenane sine preiker.
Mellom 1927 og 1930 spelte Johnson inn 30 songar for Columbia Records. Nokre av dei best kjende er «Jesus Make up My Dying», «God Don't Never Change», «Dark Was the Night, Cold Was the Ground», «Soul of a Man» og «It's Nobody's Fault but Mine». Fleire av desse songane er seinare blitt spelte inn av av artistar som Bob Dylan, Eric Clapton, Ry Cooder, Led Zeppelin, Peter, Paul and Mary og Tom Waits.