| Ludvig Norman | |
 Ludvig Norman Träsnitt från 1885 | |
| Levnad | |
|---|---|
| Född | 28 augusti 1831 Stockholm,  Sverige |
| Död | 28 mars 1885 (53 år) Stockholm, Sverige |
| Begravd | Norra begravningsplatsen[1][2][3] kartor |
| Tonsättare | |
| Instrument | Piano |
| Aktiva år | 1848–1885 |
Fredrik Wilhelm Ludvig Norman, född 28 augusti 1831 i Stockholm, död där 28 mars 1885, var en svensk tonsättare, musiklärare och musikskribent.
Ludvig Norman var son till bokhandlaren Johan Norman, som avled 1840 i Gamla Stan i Stockholm. Efter skolgång vid Nya elementarskolan bedrev han musikstudier i Stockholm först för Wilhelmina Josephson och sedan för pianisterna Theodor Stein och Johan van Boom samt för tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad. Därefter åkte han till Sachsen och studerade kontrapunkt för Moritz Hauptmann, pianospel för Ignaz Moscheles och komposition för Julius Rietz vid musikkonservatoriet i Leipzig 1848–1850. Åren 1850–1852 bedrev han privatstudier för Hauptmann och Rietz. Under tiden i Tyskland uppmärksammades han av Robert Schumann. Norman återvände till Stockholm 1852 med planer på att förbättra huvudstadens musikliv. Han samarbetade i tidskrifter med Albert Rubenson och Frans Hedberg. I mitten av 1850-talet etablerade han sig som pianopedagog i Stockholm och var lärare vid Musikaliska Akademien 1858–1861, 1868–1870, 1872–1875 och 1880–1882. 1 juli 1861 blev han tillförordnad och ett år senare ordinarie hovkapellmästare samt förste hovkapellmästare från 1 juli 1872.
Som lärare, skribent och pianist inledde han en period av etablering, som kröntes av tjänsten vid Musikaliska Akademiens musikkonservatorium 1858, där han undervisade bland andra Valborg Aulin och Helena Munktell i komposition, och som hovkapellmästare vid 30 års ålder. Från 1879 ledde han enbart Kungliga Teaterns symfoniorkestrar och uppförde många svenska verk, som operorna Frondörerna, Estrella de Soria, Blenda samt Franz Berwalds och Oscar Byströms symfonier.
Från 1860 reoganiserade han även tillsammans med Julius Günther Harmoniska Sällskapet under namnet Nya harmoniska sällskapet och blev också dess dirigent. 1880 grundade han tillsammans med Vilhelm Svedbom Musikföreningen i Stockholm.
Som ledare för Musikaliska konstföreningen bedrev Ludvig Norman propaganda för den på 1860- och 70-talet motarbetade tonsättarkollegan Franz Berwald. 1864 gifte han sig med violinisten Wilma Neruda och blev far till alpinisten Ludvig Norman-Neruda; makarna skildes 1869.
Norman hade klen hälsa. Hans bipolära sjukdom förmodas ha resulterat i skilsmässan från hustrun och reumatism åsamkade honom stort fysiskt lidande. Tomas Löndahl har i artikeln Makten att begära och tvånget att försaka framkastat att Norman skulle ha lidit av Tourettes syndrom.[4]
Norman tillhörde svenskt musiklivs viktigaste gestalter i Sverige under 1800-talets senare hälft. Han betydde mycket för moderniseringen av konsertrepertoaren och introduktionen av nya verk i konsert- och operaverksamheten. Stödet för svenska tonsättare som Per August Ölander, Valborg Aulin och Franz Berwald kan här särskilt nämnas.
Ludvig Norman är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm.[5]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Norman, Fredrik Vilhelm Ludvig, 1904–1926.| Kulturtitlar | ||
|---|---|---|
| Företräddes av Ignaz Lachner |
Hovkapellmästare 1861–1885 |
Efterträddes av August Söderman |