Moafuglar[1] (biologisk orden Dinornithiformes) var fuglar utan evne til å flyge og alle var endemiske for New Zealand. I sein pleistocenholocen fanst ni moaartar i seks biologiske slekter. Dei to største artane, Dinornis robustus og Dinornis novaezelandiae, nådde omtrent 3,6 meter i høgda med utstrekt og oppreist hals, og vog omtrent 230 kilo[2] medan den minste, buskmoaen[note 1] (Anomalopteryx didiformis), var på storleik med ein kalkun.[3] Estimata av moa-populasjonen då polynesiarar busette New Zealand rundt år 1300 varierer mellom 58 000[4] og omtrent 2,5 millionar individ.[5]
Moaer er tradisjonelt plasserte i strutsefuglgruppa. Likevel har genetiske studiar funne at dei næraste slektningane deira er gruppa av søramerikansketinamuar, ein gong rekna som ei søstergruppe til strutsefuglar.[6] Dei ni moaartane var dei einaste totalt venglause fuglane, og mangla til og med dei rudimentære vengene som alle andre strutsefuglar har. Moafuglane var dei største landdyra og dominerande planteeterane i skog-, busk- og subalpine økosystem på New Zealand fram til maoriane busette seg på øygruppa, og vart berre jakta av moaørn. Moa-utryddinga skjedde i løpet av dei 100 første åra med menneskeleg nærvær på New Zealand, først og fremst på grunn av høgt jaktpress.[4]
Ordet moa er ei polynesisk nemning for tamfugl. Namnet var ikkje i vanleg bruk blant maoriane på tidspunktet for europeisk kontakt, sannsynlegvis fordi moafuglane hadde vore utrydda ei tid, og tradisjonelle historier om desse fuglane var sjeldne. Den tidlegaste nedteikninga av namnet vart gjort av misjonærar i januar 1838, og etter det kom moa-namnet i bruk. I 1912 hevda ein māori-høvding at det tradisjonelle namnet til moa var 'te kura', «den raude fuglen».[7]
Moa-skjelett vart tradisjonelt rekonstruerte i oppreist posisjon for å skape imponerande høgd, men analyse av ryggvirvelledd indikerer at dei sannsynlegvis bar hovudet framover,[8] på same måte som ein kivi. Ryggrada var festa til baksida av hovudet i staden for basen, noko som indikerer den horisontale haldninga. Dette ville ha late dei beite på låg vegetasjon, samtidig som dei kunne løfte hovudet mot lauvverk i tre når det var nødvendig. Dette har resultert i ei revurdering av høgda på større moa. [9][10]
Det finst ikkje overleverte registreringar som fortel kva lydar moa laga, sjølv om ein viss ide om lætet deira kan avleiast frå fossilprov. Luftrøyret til moa vart stødd av mange små beinringar kjende som trakealringar. Utgraving av desse ringane frå ledda skjelett har vist at minst to moa-slekter (Euryapteryx og Emeus) viste luftrøyrforlenging, det vil seie at luftrøyret deira var opptil 1 meter langt og danna ei stor løkke i kroppshòla.[8] Dei er dei einaste strutsefuglane som er kjente for å vise denne eigenskapen, som også finst i fleire andre fuglegrupper, inkludert svaner, traner og perlehøns. Funksjonen er assosiert med djupe resonanslæte som kan bere over lange avstandar.
Dei næraste slektningar til moaer er små bakkelevande søramerikanske fuglar kalla tinamuar, som kan flyge.[6][11][12][13] Tidlegare trudde ein at kiviar, den australske emuen og kasuarar[14] er nærast i slekt med moa.
Sjølv om dusinvis av moaartar vart skildra på slutten av 1800- og byrjinga av 1900-talet, var mange baserte på skjelettfragment og viste seg å vere synonym, det vil seie funn av fleire tenkte artar som seinare synte seg å vere same arten. Ein faktor som har forårsaka mykje forvirring i moa-taksonomien er variasjonen av beinstorleikar innanfor same arten, mellom is- og interglasiale periodar og dessutan kjønnsdimorfisme som er tydeleg hos fleire artar. Dinornis ser ut til å ha hatt den mest uttalte kjønnsdimorfismen, med hoer som var opptil 150 % så høge og 280 % så tunge som hannar – så mykje større at dei vart klassifiserte som separate artar fram til 2003.[15][16] Ein studie frå 2009 viste at Euryapteryx curtus og E. gravis var synonym.[16] Ein studie frå 2010 forklarte skilnader i storleik blant individa som kjønnsdimorfisme.[17] Ein morfologisk studie frå 2012 tolka dei i staden som underartar.[18]
Omtrent åtte moa-spor, med fossiliserte moa-fotavtrykk i fluvialesilt, er funne på Nordøya. Analyse av avstanden mellom desse spora indikerer gangfart mellom 3 og 5 km/t.[8]
Dietten deira har vorte utleidd frå fossilisert innhald av kråsane deira[19][20] og frå koprolittar,[21] så vel som indirekte gjennom morfologisk analyse av hovudskalle og nebb, og stabil isotopanalyse av beina deira.[8] Moa livnærte seg på ei rekkje planteartar og plantedelar, inkludert fibrøse kvistar og blad henta frå låge tre og buskar. Nebbet til Pachyornis elephantopus var analogt med ei rosesaks, og kunne klippe dei fibrøse blada til newzealandsk lin (Phormium tenax) og kvistar opp til minst 8 mm i diameter.[20]
Moafuglar fylte den økologiske nisjen som i andre land var tatt av store grasetande pattedyr som antiloper og lamaer.[22] Nokre biologar hevdar at ei rekkje planteartar utvikla seg for å unngå moa-beiting.[22] Plantar som Pennantia corymbosa som har små blad og eit tett greinnett, og Pseudopanax crassifolius, som har harde unge blad, er moglege døme på plantar som utvikla seg på ein slik måte.
Som mange andre fuglar, svelgde moafuglar kråssteinar (gastrolittar), som vart haldne i muskelmagane, og gav ein slipeverknad som gjorde at dei kunne ete grovt plantemateriale. Desse steinane var vanlegvis glatte avrunda kvartssteinar, men steinar over 110 millimeter lange er funne blant bevart innhald av moakråsar.[20]Dinorni kråsar kan ofte innehalde fleire kilo med steinar.[8] Moafuglar utøvde sannsynlegvis ein viss selektivitet i valet av kråsstein og valde dei hardaste småsteinane.[23]
Før menneska kom var moafuglane sin einaste predator den enorme moaørna. New Zealand hadde vore isolert i 80 millionar år og hadde få rovdyr før menneskeleg komme, noko som betyr at ikkje berre var økosystema ekstremt sårbare for urå av framandartar, men også dei innfødde artane var dårleg rusta til å takle innførte rovdyr.[24][25] Polynesiarar kom til ein gong før 1300, og alle moa-slekter vart snart drivne til utrydding ved jakt og, i mindre grad, ved reduksjon av leveområde på grunn av skogrydding. I 1445 hadde alle moafuglar vorte utrydda, saman med moaørn, som hadde lite på moafuglar som pålitande matkjelde. Nyare forsking som bruker karbon-14-datering av avfallsdyngjer tyder sterkt på at hendingane som førte til utrydding tok mindre enn hundre år,[26] i staden for ein periode med utnytting som varte i fleire hundre år som tidlegare trudd.
Gjenoppdaginga av takahē i 1948 etter at ingen hadde vorte sett sidan 1898 viste at sjeldne fuglar kan eksistere uoppdaga i lang tid. Likevel er takahē ein mykje mindre fugl enn moaen, og vart gjenoppdaga etter at spora vart identifiserte - men det er aldri funne nokre pålitelege bevis for moa-spor, og ekspertar hevdar framleis at overlevande moafuglar er ekstremt usannsynleg, sidan dei måtte leve umerkande i over 500 år i ein region som ofte blir besøkt av jegerar og turgåarar.[27]
Moafuglen har ofte vorte nemnt som ein potensiell kandidat for gjenoppliving ved kloning. Den ikoniske statusen han har, kombinert med fakta om at han vart utrydda for berre nokre hundre år sidan og at det eksisterer store mengder moa-restar, betyr at han ofte er oppført saman med slike skapningar som dodo som leiande kandidatar for gjenoppvekking.[28]
Interessa for gjenoppliving av moafuglar vart ytterlegare vekt i midten av 2014 då parlamentsmedlemet Trevor Mallard foreslo at det var ein levedyktig idé å bringe tilbake nokre mindre artar av moa innan 50 år.[29] Ideen vart latterleggjord av mange, men fekk stønad frå nokre naturhistoriske ekspertar.[30]
↑Latham, A. David M.; Latham, M. Cecilia; Wilmshurst, Janet M.; Forsyth, David M.; Gormley, Andrew M.; Pech, Roger P.; Perry, George L. W.; Wood, Jamie R. (March 2020). «A refined model of body mass and population density in flightless birds reconciles extreme bimodal population estimates for extinct moa». Ecography (på engelsk) 43 (3): 353–364. ISSN0906-7590. doi:10.1111/ecog.04917.
↑Baker, A.J.; Haddrath, O.; McPherson, J.D.; Cloutier, A. (2014). «Genomic Support for a Moa-Tinamou Clade and Adaptive Morphological Convergence in Flightless Ratites». Molecular Biology and Evolution31 (7): 1686–1696. PMID24825849. doi:10.1093/molbev/msu153.
↑Worthy, Trevor; Scofield, R.P. (2012). «Twenty-first century advances in knowledge of the biology of moa (Aves: Dinornithiformes): A new morphological analysis and moa diagnoses revised». New Zealand Journal of Zoology39 (2): 87–153. doi:10.1080/03014223.2012.665060.
↑ 22,022,1Gibbs, George W. (2006). Ghosts of Gondwana: the history of life in New Zealand. Nelson, N.Z.: Craig Potton Pub. ISBN978-1877333484. OCLC83611783.
↑Mein Smith, Philippa (2012). A Concise History of New Zealand. Cambridge University Press. s. 2, 5–6. ISBN978-1107402171.
↑Milberg, Per; Tyrberg, Tommy (1993). «Naïve birds and noble savages – a review of man-caused prehistoric extinctions of island birds». Ecography16 (3): 229–250. doi:10.1111/j.1600-0587.1993.tb00213.x.
↑Kjelder til offisielle norske artsnamn på utdøydde artar manglar, her er brukt namn som er omsette frå engelsk.
Referansar
«order Dinornithiformes». nzbirdsonline.org.nz. New Zealand Birds Online, The digital encyclopaedia of New Zealand birds. Henta 21. oktober 2023.
Burrows, C.; et al. (1981). «The diet of moas based on gizzard contents samples from Pyramid Valley, North Canterbury, and Scaifes Lagoon, Lake Wanaka, Otago». Records of the Canterbury Museum9: 309–336.
Davies, S.J.J.F. (2003). «Moas». I Hutchins, Michael. Grzimek's Animal Life Encyclopedia. 8 Birds I Tinamous and Ratites to Hoatzins (2 utg.). Farmington Hills, MI: Gale Group. s. 95–98. ISBN978-0-7876-5784-0.
Horrocks, M.; et al. (2004). «Plant remains in coprolites: diet of a subalpine moa (Dinornithiformes) from southern New Zealand». Emu104 (2): 149–156. doi:10.1071/MU03019.
Wood, J.R. (2007). «Moa gizzard content analyses: further information on the diet of Dinornis robustus and Emeus crassus, and the first evidence for the diet of Pachyornis elephantopus (Aves: Dinornithiformes)». Records of the Canterbury Museum21: 27–39.
Wood, J.R. (2008). «Moa (Aves: Dinornithiformes) nesting material from rockshelters in the semi-arid interior of South Island, New Zealand». Journal of the Royal Society of New Zealand38 (3): 115–129. doi:10.1080/03014220809510550.
Wood, J.R.; Worthy, Trevor; Rawlence, N.J.; Jones, S.M.; Read, S.E. (2008). «A deposition mechanism for Holocene miring bone deposits, South Island, New Zealand». Journal of Taphonomy6: 1–20. hdl:2440/62495.
Worthy, Trevor (1998a). «Quaternary fossil faunas of Otago, South Island, New Zealand». Journal of the Royal Society of New Zealand28 (3): 421–521. doi:10.1080/03014223.1998.9517573.
Worthy, Trevor (1998b). «The Quaternary fossil avifauna of Southland, South Island, New Zealand». Journal of the Royal Society of New Zealand28 (4): 537–589. doi:10.1080/03014223.1998.9517575.
Worthy, Trevor; Holdaway, Richard (1993). «Quaternary fossil faunas from caves in the Punakaiki area, West Coast, South Island, New Zealand». Journal of the Royal Society of New Zealand23 (3): 147–254. doi:10.1080/03036758.1993.10721222.
Worthy, Trevor; Holdaway, Richard (1994). «Quaternary fossil faunas from caves in Takaka Valley and on Takaka Hill, northwest Nelson, South Island, New Zealand». Journal of the Royal Society of New Zealand24 (3): 297–391. doi:10.1080/03014223.1994.9517474.
Worthy, Trevor; Holdaway, Richard (1995). «Quaternary fossil faunas from caves on Mt. Cookson, North Canterbury, South Island, New Zealand». Journal of the Royal Society of New Zealand25 (3): 333–370. doi:10.1080/03014223.1995.9517494.
Worthy, Trevor; Holdaway, Richard (1996). «Quaternary fossil faunas, overlapping taphonomies, and paleofaunal reconstructions in North Canterbury, South Island, New Zealand». Journal of the Royal Society of New Zealand26 (3): 275–361. doi:10.1080/03014223.1996.9517514.
Forrest, R.M. (1987). «A partially mummified skeleton of Anomalopteryx didiformis from Southland». Journal of the Royal Society of New Zealand17 (4): 399–408. doi:10.1080/03036758.1987.10426481.
Holdaway, Richard; Worthy, Trevor (1997). «A reappraisal of the late Quaternary fossil vertebrates of Pyramid Valley Swamp, North Canterbury». New Zealand Journal of Zoology24: 69–121. doi:10.1080/03014223.1997.9518107.