MPEG-2 är en standard för avkodning av digitalt kodad video.
Då en samplad videosignal håller mycket höga dataflöden, ca 270 Mbit/s, krävs någon typ av komprimering för att kunna lagra och distribuera digital video. Moving Pictures Expert Group, MPEG, tillsatte i början på 1990-talet en kommitté för att ta fram en lämplig standard. MPEG hade tidigare tagit fram en standard för digital video med motsvarande vhs-kvalitet, avsedd för lagring på cd och videotelefon. Den standarden hette MPEG-1 och levererade dataflöden upp till 1,5 Mbit/s. Den nya standarden skulle klara dataflöden upp till 5 Mb/s, men visade sig bli betydligt generellare än man först trott, och kan användas till HDTV med dataflöden upp till 20 Mbit/s. DVB-T, marksänd digital-TV i MPEG-2-format överförs i hastigheter upp till 15 Mbit/s. En dvd-film håller typiskt 3–8 Mbit/s.
MPEG-2 använder sig av DCT-transformering, följt av kvantisering, skurlängdskodning och variabellängdskodning. Dessutom använder MPEG-2 tre typer av bilder, I-, P- och B-bilder, där I står för Intra coded, P för Predictive coded och B för Bidirectionally predictive coded. I-bilderna är i princip JPEG-kodade bilder, medan P- B-bilderna tar hänsyn till tidigare och senare bilder och är därmed av betydligt mindre storlek. Videosekvenser har en naturligt stor temporal korrelation, det vill säga de liknar varandra. Detta tas hänsyn till i P- och B-bilderna med hjälp av att man beräknar rörelser på bild.
MPEG-2 är definierade i ISO-standardfamiljen ISO/IEC 13818:
MPEG-2 stöder följande nivåer ("Levels"):
MPEG-2 stöder följande profiler ("Profiles"):
Kombinationerna mellan profiler och nivåer betecknas som till exempel: MainProfile@MainLevel eller MainProfile@HighLevel. Tillåtna kombinationer: SP@ML, MP@LL, MP@ML, MP@H1440L, MP@HL, MVP@ML, 422P@ML, 422P@HL, SNRP@LL, SNRP@ML, SpP@H1440L, HP@ML, HP@H1440L, HP@HL.