Jacob Axel Josephson | |
![]() J.A. Josephson i OD:s matrikel 1903.[1] | |
Född | 27 mars 1818[2][3] Stockholm[3] |
---|---|
Död | 29 mars 1880[2][3] (62 år) Uppsala församling[3], Sverige |
Begravd | Uppsala gamla kyrkogård[4] kartor |
Medborgare i | Sverige |
Utbildad vid | Uppsala universitet ![]() |
Sysselsättning | Dirigent[5], kompositör[6][3], musikhistoriker[3] |
Arbetsgivare | Uppsala universitet |
Barn | Aksel Josephson (f. 1860) Olof Josephson (f. 1870) |
Föräldrar | Salomon Josephson[3] |
Släktingar | Wilhelmina Josephson (syskon) Edvard Josephson (syskon) Wilhelm Josephson (syskon) Ludvig Josephson (syskon) Ernst Josephson (syskon) |
Redigera Wikidata |
Jacob Axel Josephson, född 27 mars 1818 i Stockholm, död 29 mars 1880 i Uppsala, var en svensk tonsättare. Född jude konverterade han 1841 till kristendomen. Han var bror till musikhandlaren Edvard Josephson, manufakturisten Wilhelm Josephson, pianisten Wilhelmina Josephson och teaterledaren och dramatikern Ludvig Josephson.
Josephson blev student vid Uppsala universitet 1835, director cantus vid Katedralskolan där 1841 samt filosofie magister 1842 på avhandlingen Några momenter till en karakteristik av den nyaste musiken, där han angrep Gioacchino Rossini, men framhöll Felix Mendelssohns förtjänster. År 1841 utgav han även sitt första sånghäfte samt fick Bergfalkska priset för diktsamlingen Konstnärens morgondröm. Den uppmuntran, som ägnades hans talang i flera musikaliska hem, såsom Lotten von Kraemers, Per Daniel Amadeus Atterboms, Erik Gustaf Geijers och Malla Silfverstolpes, gjorde att han bestämde sig för att bli musiker. Genom Jenny Linds hjälp fick han 1844 tillfälle att resa till Dresden, där han studerade orgelspel för Schneider, samt till Leipzig, där han lärde komposition för Moritz Hauptmann och Niels W. Gade. Åren 1845–1846 vistades han i Rom och blev där hedersledamot av Santa Cecilia-akademien. Sedan han återvänt till Sverige 1847, var han under två år dirigent i Harmoniska Sällskapet i Stockholm och fick där 1849 framföra sin Ess-dursymfoni och sitt körverk Islossningen, som han komponerat redan före sin utlandsresa. År 1849 utkom den 2:a upplagan av hans första sånger, och samma år utnämndes han till director musices vid Uppsala universitet. Där verkade han med framgång och Uppsalas anseende i musikaliskt hänseende ökade markant. Han grundade där Filharmoniska sällskapet, som bestod av studenter och kvinnor ur stadens societet. Det framförde årligen tillsammans med Akademiska kapellet och musiker från Stockholm flera konserter årligen med körverk och instrumentalmusik. Josephson var den förste, som i Uppsala regelbundet höll musikhistoriska föreläsningar, och han var dessutom 1851–1852 anförare i studentkårens sångförening, för vilken han komponerat kvartetter, bland annat Vårt land, Stjärnorna tindra re'n, Rings drapa och Vårliga vindar draga.
Josephson var dirigent för Allmänna Sången 1851–1852 (t.f. vårterminen 1844). År 1854 blev han ledare för Orphei Drängar. År 1860 lät han uppföra Sofokles Antigone med Felix Mendelssohns musik. Behållningen gick till ett "Antigonestipendium" för musikaliskt lovande ynglingar. Samma år utgav han en Elementar-lära i musik (2:a uppl. 1862). År 1864 blev han domkyrkoorganist vid Uppsala domkyrka, där han grundade Uppsala domkyrkokör (dirigent 1867–80). År 1874 erhöll han professors titel. Av Kungliga Musikaliska Akademien, vars ledamot han var sedan 1857, fick han i uppdrag att fortsätta den genom Franz Berwalds död (1868) avbrutna omarbetningen av Haeffners koralbok, och 1877 utgav han ett förslag till ändringar, som omfattade koralerna 60–200.
I Nordisk familjebok skriver Adolf Lindgren om Josephson:
Josephson samlade och bearbetade bland annat Zion, andlig musik för kyrkan, skolan och hemmet (1867–70), Sånger i Zion (1880), arrangemang av folkvisor samt av Bellmansmelodier i J.G. Carléns upplaga.
Jacob Axel Josephson är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.
|