Beaivi, Biejvve, Beivve, Beiwe, Bievve eller Biejje (samiska: solen), var Samernas solgudomlighet. Det var vanligen en solgudinna, men har även beskrivits som solgud. I Sápmi, norr om polcirkeln, där solen under vinterperioden inte ens når horisonten, uppskattades solen av samerna, och spelade en stor roll i kultsammanhang.
Vid vintersolståndet offrades en vit honren i ära av Beaivi för att se till att hon återvände till världen och få ett slut på den långa vintersäsongen. Vid tiden för året när solen var tillbaka, smetades smör (som smälter i solen) på dörrposterna, som ett offer till Beaivi, så att hon kunde få styrka under sin konvalescens och gå högre och högre på himlen. Vid sommarsolståndet gjorde folk solringar av löv och satte upp dem i hennes ära. Vid dessa tillfällen åt de även smör som en sakral måltid.
Beaivi var ofta tillsammans med sin dotter, Beaivi-nieida (solflicka) i en låda av renhorn. Beaivi förde fertilitet tillbaka till arktiska regionen, gjorde att växterna växte, så att renarna florerade, blomstrade och reproduceras och förde rikedom och välstånd till människor. Vid tiden för året då Beaivi kom tillbaka, gjordes böner för de människor som var psykiskt sjuka. Samerna ansåg att vansinnighet i form av psykoser och depressioner framkallades av bristen på sol och solljus under den mörka vintersäsongen.[1]
Den samiske författaren Nils-Aslak Valkeapää skrev i början av 1970-talet boken Beaivi, áhčážan, på svenska "Solen, min far" som är en översättning på växelvis nynorsk, bokmål och svenska.[2]
Solen förekommer regelbundet på samiska trummor där den då avbildades trummans centrum som en romb, med fyra linjer som utgår från hörnen liksom solstrålar.[3]
Buorre beaivi betyder god dag på nordsamiska, men behöver inte associeras med solgudomligheten.
Samerna är ett ursprungsfolk som kallat sig för Solen och vindens folk.[4] Den samiska flaggans gula färg står inofficiellt för solen och för långsiktigt liv.[5]