Sugawara no Michizane | |
Treskupltur av Sugawara no Michizane frå 1400-1500-talet | |
Statsborgarskap | Japan |
Fødd | 1. august 845 Kyoto |
Død |
26. mars 903 (57 år) |
Yrke | lyrikar, skribent, diplomat, kugyō |
Far | Sugawara no Koreyoshi |
Mor | The daughter of Masanari Ban |
Ektefelle | Shimada no Nobukiko |
Born | Sugawara no Takami, Sugawara no Atsushige, 菅原衍子, Sugawara no Yasuko, Sugawara Nishige, Sugawara Kageyuki, Sugawara Kageaki, Sugawara Kaneshige, Sugawara Nobushige, Yoshishige Sugawara |
Sugawara no Michizane på Commons |
Sugawara no Michizane (1. august 845–26. mars 903), også kjend som Kan Shōjō (菅丞相 ) eller Kanke (菅家 ), var ein japansk statsmann, forfattar, hofftenestemann og kinesisk klassisist som var verksam i Heian-tida. Han er kjend som ein framifrå diktar, særleg innnan kanshi-dikting. Han er vyrda innan shinto som guden for lærdom, Tenman-Tenjin (天満天神 ) eller berre Tenjin.
Michizane kom frå den framståande ætta Sugawara,[1] og oppnådde raskt høg rang ved hoffet.[2] Han var ein viktig motstandar av Fujiwara-ætta, som utvida makta si på denne tida gjennom dei nære sambanda sine med keisarfamilien.[1] I 901 blei Sugawara skulda for eit komplott mot keisaren og forvist til Kyushu,[2] der han døydde to år seinare.[1] Då Kyoto blei ramma av naturkatastrofar etter dødens hans blei det sett på som hemn frå ånda til Sugawara no Michizanes. Derfor blei han posthumt opphøgd til høge embete og blei gjort til ein kami med namnet Kitano Tenjin.[2] Som Tenjin er han verneånd for skrivekunst og skular. Det blir fortald at han var særleg glad i eit særskilt plommetre i Kyoto, som skal ha rykka seg sjølv opp av jorda og floge til Kyushu for å vera nær Sugawara. På grunn av dette bruker ein å finna plommetre ved heilagdomar vigd Tenjin,[2] og han blir ofte avbilda med ei blømande plommegrein i handa.[3]
Michizane hadde eit framifrå talent innan dikting, både for kanshi (lyrikk på kinesisk) og waka (lyrikk på japansk). Han var mest interessert i kanshi, ettersom det på den tida var rekna som eit teikn på lærdom og danning å beherska kinesisk kultur.
Ryet hans for kanshi-dikting blei velkjend ved hoffet, og keisar Daigo bad han om å laga ei samling av dei kinesiske dikta. I år 900 gav han ut Kanke Bunsō (菅家文草 ) og dedikerte samlinga til keisaren. Etter å ha blitt send i eksil fortsette han å dikta kanshi, og samla dei i Kanke Kōshū (菅家後集 ).[4] Dette verket inneheldt 46 kanshi, og blei fullført ein gong før han døydde i 903.[5] Han sende samlinga til Ki no Haseo (紀長谷雄 ) like før han døydde.[5]
Eit av dikta hans blei teke med i Fujiwara no Teika sin antologi Ogura Hyakunin Isshu:
Japansk[6] | Rōmaji[7] | Engelsk omsetjing[8] |
このたびは |
Kono tabi wa |
On this journey |
Diktet var opphavleg nummer 420 i Kokin Wakashū.[6]
Eit kjend waka-dikt skrive i 901 like før han forlet Kyoto for å dra i eksil til Daizaifu. Han følte djup sorg for å aldri få sjå plommetreet i hagen sin i Kyoto igjen, så han tala til det:
Japansk | Rōmaji | Engelsk omsetjing |
東風吹かば |
Kochi fukaba |
When the east wind blows, |