Mary Lou Williams | |||
Mary Lou Williams ca. 1946 | |||
Fødd | 8. mai 1910 | ||
---|---|---|---|
Fødestad | Atlanta | ||
Død | 28. mai 1981 (71 år) | ||
Dødsstad | Durham | ||
Fødenamn | Mary Elfrieda Scruggs | ||
Opphav | USA | ||
Aktiv | 1920–1981 | ||
Sjanger | jazz, klassisk musikk, frijazz, hard bop, swing-jazz, storband, gospel | ||
Instrument | piano | ||
Plateselskap | Atlantic Records, Decca Records, Brunswick, King Records, Victor | ||
Verka som | jazzpianist, komponist, orkesterleiar, lærar, plateartist | ||
Prisar | Guggenheim-stipendiet, Guggenheim-stipendiet, æresdoktor ved Fordham University |
Mary Lou Williams (fødd Mary Alfrieda Scruggs, fødd 8. mai 1910 i Atlanta i Georgia, død 28. mai 1981 i Durham i North Carolina), var ein amerikansk jazzpianist, komponist og arrangør. Ho var ei viktig føregangskvinne i arbeidet for likeverd mellom kjønna innom jazzmusikken[1] og var «den einaste stride-pianisten som lik Ellington stadig moderniserte stilen og til sist orienterte seg mot moderne harmonikk.»[2]
Som pianist forbløffa ho med eit kraftig anslag og uthaldande spel; kritikarar som Hugues Panassié konstaterte at ho spelte «som ein mann.»[3] Tidleg i karriera var ho influert av Fats Waller, Earl Hines og Art Tatum, men tok opp utviklinga frå ragtime til post-bop i den meisterlege stilen sin. Det som karakteriserte ho frå start til slutt var ei smittande swingkjensle.[4]
Til saman skreiv Mary Lou Williams over 350 songar og lengre komposisjonar, og ei lang rekke kjente jazzmusikarar spelte stykka hennar. Døme er Jimmy Lunceford («What’s Your Story, Morning Glory»), Louis Armstrong («Cloudy», «Messa Stomp», «A Mellow Bit of Rhythm», «Walkin' and Swingin»), Cab Calloway, Bob Crosby («Ghost of Love», «Toadie Toodle»), Tommy Dorsey («Little Joe from Chicago»), Ella Fitzgerald («What’s Your Story, Morning Glory»), Dizzy Gillespie («In the Land of Oobladee»), Honi Gordon («Why», «Walkin' Out the Door»), Earl Hines, Nat King Cole («Little Joe from Chicago», «Satchel Mouth Baby»), Casa Loma Orchestra («What’s Your Story, Morning Glory», «Walkin' and Swingin'»), Red Norvo («Messa Stomp», «A Mellow Bit of Rhythm») og Sarah Vaughan («Black Coffee»).[5]
I fleire tiår blei Williams rekna «som den største kvinnelege jazzmusikaren».[2] Martin Kunzler slo fast «at før Carla Bley og Toshiko Akiyoshi har inga anna kvinne i jazzen hatt ein så sentral posisjon som pianisten – og i enno høgare grad komponisten og arrangøren – Mary Lou Williams.»[6]
Først mot slutten av livet sitt opplevde ho at det viktige bidraget hennar til jazzmusikken blei æra av det jamne publikum – blant musikarar hadde ho vore ei legenda allereie frå swing-perioden på 1930-talet.[7]
Duke Ellington sa at Mary Lou Williams var evig aktuell.[8]
Om seg sjølv sa ho:
Count Basie følte berre konkurranse.[10] Saksofonisten Buddy Tate sa i et intervju i dokumentarfilmen Music on My Mind: «Ho spela så alle desse mennene blei smågutar. Ho visste det ikkje sjølv, men dei visste det.»[11]
Livet til Mary Lou Williams er dokumentert i Joanne Burke sin film Music on My Mind (1989). I 1994 blei ho æra i dokumentarfilmen «A Great Day in Harlem». Kennedy Center i Washington D.C. har ein årleg jazzfestival for kvinner med namnet Mary Lou Williams Women in Jazz Festival. Legatet Mary Lou Williams Foundation som blei bygd opp av formuen hennar går til å støtte unge musikarar frå seks til tolv år.