Mobilisering innebär att en stat omorganiseras inför ett krig.

Mobilisering kan genomföras med några av följande medel:

• inkallelse av totalförsvarspliktiga
• omställning av industriell produktion
• ransonering av vissa varor och tjänster
• statlig rekvirering av viktig egendom
• iordningställande av skyddsrum och befästningar.

Sverige

I Sverige fanns det under kalla kriget och den dåvarande försvarspolitiken två huvudsakliga former av mobilisering, partiell (p-mob) och allmän mobilisering (A-mob).^[1] Skillnaden låg i hur långt samhället gick i sina förberedelser för krig, där den partiella mobiliseringen innebar att nyckelförband och nyckelpersonal inkallades för tjänstgöring. Vid allmän mobilisering kallades all krigsplacerad personal in till tjänstgöring. Den partiella mobiliseringen var i sin del indelad i två alternativ med kodfärgerna gul respektive röd, allt beroende på vilken personal det gällde. Den allmänna mobiliseringen hade kodfärg vit.

Vid allmän mobilisering skulle vissa delar av civilbefolkningen i städer flyttas till glesbygd. Om allmän mobilisering väl utlysts gick det inte att stoppa den väldiga process som då sattes igång. Varje meddelande i media (oavsett av vem) skulle betraktas såsom falskt. Televerkets telefonkataloger innehöll fram till sent 1980-tal stycket "Om kriget kommer", vilken instruerade om hur allmänheten skulle agera vid mobilisering och i krig, däribland stod tydligt "Varje meddelande om att mobiliseringen skall avbrytas ÄR FALSKT".^[2][3]

Genom så kallade riktningsalternativ kunde man mobilisera förband inom en viss landsdel och dessa var då uppdelade enligt nedan:

• Norre (Norra Sverige)
• Östen (Östra Sverige)
• Sören (Södra Sverige)
• Vidar (Västra Sverige)

Därtill har Överbefälhavaren en möjlighet att beordra Givakt, vilket är dennes mest genomgripande order i det att landets militära försvar till stora delar förbereder sig för regeringens beslut om mobilisering.

Allmän mobilisering skulle vidare innebära till exempel:

• Samtliga krigsplacerade inom försvarsmakten inställer sig vid sina inkallelseplatser (enligt mobiliseringsordern som också var giltig biljett för allmänna kommunikationer).
• Dessa blir så kallade krigsmän, och den som i det civila var chef över andra kan plötsligt bli underställd en förut underordnad.
• Samtliga fordon med så kallad inställelseplikt skall överförs till krigsmakten (bland annat alla timmerbilar samt ungefär 20 000 Volvo 245)
• Öppnande av samtliga mobiliseringsförråd.
• Matransonering införs.
• Utrymning av civilbefolkning från vissa gränsnära städer.
• De svenska delarna av SAS överförs till krigsmakten.
• Bränsleransonering införs.
• Samtliga affärsbanker utom (dåvarande) PK-Banken stängs. Alla svenskar tilldelas personkonto att användas exklusivt.
• Möjligheten till lån och kredit avskaffas.
• Kronan avnoteras från de internationella valutakurserna. Sveriges handel genomförs med hjälp av statsobligationer, valutareserv, guldreserv etc.
• Internering av många utländska medborgare (efter vilka principer, var och förblir hemligt).
• Icke militärt inkallad personal anmäles till civilförsvaret.
• Stängning av rikets gränser eller delar därav.
• Minering av vissa farvatten.
• Förberedande av krigsfångeläger.
• Hela sjukvårdssystemet omställs (planerade operationer uppskjutes etc), ett stort antal fältsjukhus uppförs.

Omställningen från civilsamhälle till krigssamhälle var av "ofantliga proportioner", och som påpekats måste hela mobiliseringen genomföras i sin helhet innan den kan avbrytas.

Se även

• Mobiliseringsförråd
• Total krigföring

Referenser

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Mobilisering.
  Bilder & media