Kaliningrad K-5 | |
![]() | |
Typ | Jaktrobot |
---|---|
Ursprungsland | ![]() |
Servicehistoria | |
Brukstid | 1956 – 1977 |
Används av | Kina, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien |
Produktionshistoria | |
Tillverkare | Kaliningrad masjinostroitelnyj |
Varianter | K-5, K-5M, K-5MS, K-55 |
Specifikationer | |
Längd | 2,356 meter (K-5, K-5M) 2,428 meter (K-5MS, K-55) |
Vikt | 83 kg |
Spännvidd | 550 mm (K-5) 655 mm (K-5M, K-5MS, K-55) |
Diameter | 200 mm |
Stridsspetsvikt | 11,3 kg (K-5) 13 kg (K-5M) 15,2 kg (K-5MS, K-55) |
Tändrör | AR-10 zonrör |
Brinntid | 12 sekunder |
Styrsystem | Ledstrålestyrning |
Vapenbärare | Jak-25K, MiG-17PFU, MiG-19PM, Su-9, J-6 |
Prestanda | |
Räckvidd | 2–5 km |
Maxhöjd | 16 000 meter |
Maxhastighet | 800 m/s |
Kaliningrad K-5 (NATO-rapporteringsnamn AA-1 Alkali) var Sovjetunionens första jaktrobot.
Utvecklingen påbörjades 1951 inspirerad av den tyska roboten Ruhrstahl X-4. Det officiella beslutet att utveckla en jaktrobot togs av Sovjetunionens ministerråd 1 april 1952. Den första provskjutningen ägde rum 8 oktober 1953 vid Vladimirovka i Astrachan. Provskjutningen blev lyckad och roboten höll en rak kurs så snart den blivit fångad i ledstrålen. 1954 genomfördes provskjutningar mot målrobotar (Lavotjkin La-17). Dessa visade sig ha så liten radarmålyta att det inte gick att låsa radarn på dem på längre avstånd än 2,5 km, vilket var nära robotens minimiräckvidd. Provskjutningarna avslutades i mars 1955 med en spektakulär nedskjutning av en fjärrstyrd Tu-4 som filmades från en Il-28.
Redan i slutet av 1950-talet började K-5 framstå som obsolet i jämförelse med andra robotar. Trots det byggdes förbättrade versioner av roboten för att beväpna PVO:s Su-9:or. Su-9:ans Sapfir-radar gav något bättre träffchans, men det var först när man försåg roboten med målsökaren från Sidewinder-kopian Vympel K-13 som roboten kunde söka sig mot målet på egen hand utan hjälp av en styrstråle.
Roboten behölls i tjänst in på 1970-talet som beväpning på Su-9 och skrotades i samband med att Su-9 togs ur tjänst.
Roboten följde styrstrålen från radaravståndsmätaren RP-2 Izumrud-2 (i Su-9 RP-9 Sapfir) som satt monterad i nosen på jaktflygplanet. Piloten styrde roboten genom att hålla målet kvar i siktet tills roboten träffade.
De flesta robotvapen har motorn längst bak eftersom det är den naturligaste platsen för raketmunstycket. På K-5 är dock stjärtkonen upptagen av mottagaren för ledstråleföljaren. Därför sitter motorn monterad i mitten av roboten med två munstycken på var sin sida i höjd med vingarna.
Roboten är uppdelad i sex sektioner. Zonröret, stridsladdningen, styrsystemet, raketmotorn, batteri och servon samt mottagaren.
Prefixet K- står för Kompleks (robotsystem) medan den äldre beteckningen RS- står för Reaktivnyj snarjad pervyj (ungefär ”reaktionsdriven projektil”).