Eyalet eller ejalet var i Osmanska riket benämningen på första nivåns administrativa indelningar, län eller provinser, från slutet av 1500-talet till de senare Tanzimatreformerna under 1860-talet när de ersattes av vilâyet.
Det tidiga Osmanska riket var indelat i två delar omkring år 1365, europeiska Rumelien och asiatiska Anatolien som var underställda varsin bejlerbej. Med erövringarna under 1500-talet uppkom behovet av en administrativ reform som införde flera mindre enheter på provinsnivå.[1] Mot slutet av 1500-talet var termen bejlerbejlik i praktiken synonym med ejalet.[2] År 1609 fanns totalt 32 ejalet varav vissa i sin helhet var erövrade länder och andra resultatet av uppdelningar av territorier.[1] 1795 genomfördes ännu en administrativ reform som fastslog 28 provinser underställda varsin visir men på grund av det decentraliserade statsskicket fortsatte bejlerbejerna i praktiken att regera flera territorier.
Genom den så kallade Vilajetlagen år 1867 avskaffades formellt ejaleten runtom i riket även om det dröjde ända till 1884 innan detta fullbordades i praktiken.[3][4] Den administrativa omorganiseringen indelade därefter riket i vilajet med en tydligare ansvarsfördelning och administrativ hierarki.
Ejaleten styrdes av en provinsståthållare eller guvernör kallad vali.[4] Då innehavare av många guvernörer också hade titeln pascha kallades provinserna av européer ofta inofficiellt paschalikat.[5] Ejaleten var indelade i mindre administrativa enheter på distriktsnivå kallade sanjaker.